Ickas.se

Ja, då är påsken 2021 till ända och våren är lika busig som alltid. Vaknade idag till snö och blåst och helgen var solig och skön. Våren är som alltid lite busig och det går ej att lita på vädret… Eller, det kan ju vara så att det går att lite på vädret, då det alltid är lurigt i april. Varmt, kallt, sol och snö om vartannat.

Thomas och Stefan badade iallafall på torpet i helgen. Ida, hon fegade och stod på stenen och huttrade. Jag själv, ja jag struntade i både bad och bastun den här helgen.

Allt för mycket godis som det alltid blir den här högtiden. Så nu är det slut på sötsaker fram till midsommar. Måste vänja mig av vid denna söta drog. Ska se om jag får med mig resten av familjen.

Nu väntar en vecka full med arbete. Helgen är min helg som kommer tillbringas på arbetet. Tur att schemat innehåller bara vart femte helg. Älskar mitt jobb, men helgerna är väldigt sköna att vara ledig på tillsammans med familjen.

Nu ska jag ta och lyssna lite på ljudboken innan det är dags att sluta ögonen och vakna upp pigg och glad.

Håll avstånd, ta väl hand om er.

Då har jag kommit igång med att få till mina bilder här på hemsidan. Har börjat att sätta in bilder under rubriken ”Portfolio” där kommer jag lägga ut visningsbilder för olika fotouppdrag jag har och haft.

Det har även blivit många fotoutflykter, mest tillsammans med Annette och Ida. De är mina fototanter… Följ gärna harrykorven och idas_moodboard på Instagram eller vårt gemensamma konto ”Fototanter” så får ni se många fina bilder som kommer förgyller er.

Ja, så tar er tid att titta in under rubriken Portfolio så kanske ni finner något ni giller eller er själva där som tittar fram….

Har nu åkt på värsta förkylningen, ja en helt vanlig förkylning. Idag är en förkylning antingen vanlig eller ovanlig. Då jag är med om min första pandemi i livet (hoppas att det är den enda) så finns nu en ovanlig förkylning. Det första man får någon symptom som liknar en förkylning är det bara att sätta sig i bilen och bege sig upp till Elmiaområdet för att få en plaststicka långt ner i näsan. Inte bara att den är långt ned, de ska sen gurgla runt den där i si sådär 20 sekunder. Nu kan ju en del tycka tt 20 sekunder är som en fis i rymden. Men då ska jag tala om att det är så mycket, mycket mer. Det känns som en hel evighet. Har kommit fram till att jag testat mig 5 gånger sen den här pandemin kom till världen. Inser att jag förmodligen kommer att behöva testa mig fler gånger. Än så länge har jag bara en vanlig förkylning och det märkliga är att jag är rätt nöjd med att det är en förkylning. Även om jag nyser om vart annat, näsan rinner för att sedan bli täppt och luften tar slut. Ögonen rinner och halsen river lite smågott. Då det faktiskt kunnat vara den ovanliga förkylningen som är så riskabel att den tagit så många liv att jag inte kan räkna till summan.

Börjar dock sakna att umgås med vänner spontant och många på en gång. Nu får vi passa oss och helst träffas ute i den mån det går. Inte kramas, inte stå tätt in till varandra och hela tiden vara på pass att inte utsätta sig för smittan. Den lömska som smyger på oss då vi minst anar det.

Jag saknar att få umgås med de äldre, så som svärföräldrarna, pappa eller svägerskans fina mamma Lotta. Inser att jag tappar så mycket fint sällskap och att sociala medier inte alls kan täcka upp den där goa känslan som jag får när jag träffar de mina som står mig närmast. Ja, vi har setts men inte på samma sätt som jag vill och inte lika frekvent som innan. Så jag längtar verkligen tills det här är över och aldrig kommer tillbaks.

Ja, min vanliga förkylning gör mig dock inte så pigg. Då är jag glad att jag har Nextory och kan lyssna på ljudböcker. I skrivande stund har jag på boken ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv” skriven av Leif GW Persson. Är inne på 18 kapitlet och tycker nog den är rätt så intressant. Är inne på lite livsöden och biografier, men kommer efter den här ta någon deckare.

Men nu orkar jag inte sitta upp längre i min goa säng. Så godnatt världen och ta väl hand om dig…

Åter kväll, en kall sådan. Känner en stark längtan till sol och värme. Undra när världen öppnar sig, när det blir som innan…

Är det okej att resa utomlands än… Jag vet inte?! Frågar jag runt får jag lika många svar som personer jag frågar. Vem har rätt, vem har fel? Jag vet inte… Vad jag vet är att om inte pandemin var här så hade jag rest. Vill jag resa.. Ja! vill jag resa nu i dessa tider? Nej! Varför? För jag är rädd att bli fast på ett ställe som inte är hemma. Kommer det att hända? Hur ska man veta det, v världen stängde ned en gång, så jag kan inte veta om det händer igen.

Men jag ska inte förakta vårt avlånga land. Vi har en fantastiskt fin miljö här uppe i Norden. Allemansrätten, den ska vi inte glömma. Alla fina ställen att besöka utan att gå på varandra. Plats, det finns det gott om i svearike. Det jag saknar är ju värmen. Tänk om vi bara hade haft 3 årstider, det hade min kropp och knopp gillat så mycket bättre. Ja, snö och kyla är inte att föredra med värk i kroppen. Hade det inte varit för det så hade årstiden vinter varit okej för mig.

Men ingen idè att spekulera och önska, för det är ju som det är. Som jag brukar säga ”kan du inte få det bästa, så får man ta det näst bästa” ”det du inte kan påverka, är ingen idé att lägga energi på. Så jag kommer farm till att det bästa är att lyssna på mina egna råd, för de är inte så dumma ändå.

Jag kan bara vänta in våren och njuta av kylan, för snart kommer säkert klagan om att det är för varmt… Så typiskt svenskt!!!

Må väl, ge inte upp och håll avstånd!

Ja, då är helgen avslutad och måndagen lika så. Har arbetat och ser fram mot en ledig dag imorgon. Tanken är att jag ska ta med mig Elsa, Maja och min kamera och åka ner till torpet, mitt älskade paradis.

Har inte tillbringat så mycket tid där nu i vinter, då kylan letar in sig i märgen på mig. Orkar inte kyla och ser fram mot ljusare och framför allt varmare tider. Även om jag blev lite lätt chockad i söndags vid mitt uppvaknade och insåg att det snöat. Inte lite snö, utan mycket.

Men hur som hels, i morgon åker vi dit och spenderar några timmar och hoppas på att solen tittar farm.

Ikväll tog jag på mig pannlampan och gick en rejäl runda i skogen med Maja och Elsa, så härligt det var. Tyst, förutom mitt stånkande och stönande… Flåset har gått i ide märkte jag. Inga möten. med verken djur eller människor. Utan jag med mitt flås och hundarna som fick ströva omkring lösa.

Men nu ger jag upp för idag, är allt liter trött och känner att ögonen vill stänga ned.

Må väl, håll avstånd och härda ut!!!

Ja, då är det dags att testa nya maskinen. Jag har gått och blivit med Macbook Air, efter lång betänketid. Nu hat jag förhoppningsvis lite motivation igen att skriva av mig. Jag kan sitta vart jag vill och behöver inte sitta fast nere i gillestugan. I skrivande stund sitter jag upp i min favorit fåtölj, med tv påslagen.

När jag vart i shoppingmoode så passade jag på att förnya min mobil med. Nu har jag stigit i graden, från 10X till 11 något. Så duktig är jag på modeller. Men fin var den, ljusgrön precis som mina ögon. Känns vårigt och jag kan inte annat än bli glad när jag ser den… Eller pratar i den för den delen med!

Vad händer här i världen… En galning lös i Vetlanda, så nära oss. Skrämmande! Covid-19 som pågått runt ett år nu. Världen har vänts upp och ned, mänskligheten är sig inte lik längre. Thomas och Noel har åkt på skiten, tur i oturen så vart de inte sjukare än en vanlig influensa. Men jag ska inte sticka under stolen att jag är lite orolig.

Sen är det ju dags att ta vaccin, jag är inte emot vaccin men jag är väldigt rädd. Finns ju inte alls så mycket studier på covidvaccinet som jag hade önskat. I skrivande stund ringde min väninna i Löckna som tagit det och hon fick ju ett uppvaknade av vaccinet, eller snarare en lockdown kanske. Hon vart febrig, yr och lite borta där ett tag. Som tur är så är hon på fötterna igen och åter i arbete. Men det är ju gift som de sprutar in i en, så det vore väl ända konstigt om kroppen inte skulle reagera.

Ja, nu blir det nudlar några dagar… eller veckor för att kompensera min dyra smak… Tur att svampsäsongen börja krypa sig närmare. Då kan vi leva på svamp… Ska bara hitta ett sätt att lura i resten av familjen den utsökta svamp som växer i vår fina natur.

Må väl alla

Jaha, då är vi redan inne i juni och tre dagar. Med tanke på att det är tidig kväll så är vi snart inne på fjärde dagen. Dessvärre många dagar till semester och ledighet med familjen. Sen semester, men den som väntar på något gott… ja, väntar ju väldigt länge känns det som.

Nu när solen äntligen börjar titta fram och det är varmt så har cykeln kommit i rullning. Finns bara en naket att cykla och det är att jag ser ut som Alice Cooper efter turen. Ögonen rinner, förmodligen för att jag är såå snabb på min fina rosa cykel. Men vad gör väl det, jag är ringmärkt så jag behöver inte charma något lammkött längre…

Hur som helst… Så sitter jag här i skrivande stund och funderar på om jag ska fortsätta och skriva eller ta hand om tvätten. Mammarika säger att ta hand om tvätten vore ju bra, medan mitt alter ego Icka tycker att jag sitter ganska bra här i min ensamhet. Men Mammarika kommer väl vinna denna fundering även idag!?

I morgon är en ny dag och en orolig dag. Kommer vara med Liam på konsultation angående hans steloperation i ryggen. Så många år som han har kämpat med korsett, både dag och natt. Nu är det konstaterat att det krävs en operation. Som mamma så finns ju oron där som gnager och gnager. Önskar att det var en själv som det gällde och skona de små hjärtananen all smärta som kan tänkas uppstå under livets gång.

Nu piper tvättmaskinen, den vill ha min uppmärksamhet. Lika bra att ta tag i den eviga tvätten så att jag kan ta kväll och bara vara.

Må väl där ute!!

När jag var liten så hade min farmor och farfar ett torp, ett gammalt sådan. Den äldsta delen är från 1790 så det finns mycket i dessa väggar som glömts bort genom åren. Men såvitt jag vet så har jag aldrig varit med om att det har spökat. Det borde kanske ha gjort det med tanke på att det måste ha huserat otaliga familjer där genom åren.

Nu är det inte min farmor och farfar som sköter om det lilla röda torpet (är inte lika litet längre) för det är jag och min fina familj… och en del vänner som tillhör min familj.

Hur som helst så är det inte torpet jag ska berätta om, utan huset på vägen till torpet. Det har och är fortfarande ett hus som man åker förbi precis innan man ska svänga ner till vårt torp. Det har stått där ståtligt och fint men åren har slitit och huset har minst sitt glada utseende.

Det har aldrig bott någon i huset så långt jag kan minnas, men huset har liksom varit gladare. För X antal år sedan så vet jag att min pappa la ett bud för att riva huset så att det fick vila i frid. Men tanten som förmodligen var så snål lät det stå och förfalla.

Det var till och med att hon sålde det en gång för att dessa skulle plocka i sär huset och flytta det fina timmerhuset till Gotland. De tog bort panelen och timret blottade sig. Där tog det stopp och tanten köpte tillbaks sitt hus.

Nu efter dessa år står det fortfarande där och fryser. Ingen panel som värmer, inga hela glasrutor som häller rusket utanför helt. Huset har alltid varit spökhuset för mig och mina systra. Det har även blivit spökhuset för våra vänner och nu även mina barn.

Det är ju ändå spännande att vara tonåring och utforska förbjuden mark, särskilt om det är kvällstid när mörkret har fallit eller i är på god väg att lägga sig. Detta gjordes i helgen som var. Tuffa tonåringar som begav sig dit med tuff attityd ända fram till huset.

Där stod dessa tonåringar och kanske inte var lika kaxiga som innan de begav sig av. Men en tonåringen kan ju inte visa sig vara skraj för ett övergivet ledset hus inte. Nä, in och utforska detta hus…

Jo, vad händer… Mammarika har laget sig (såsom yngre äldre gör i lagom tid…typ 22 ehhh 21:00 då). Ligger och glor på mobilen och se om det har hänt något spännande på sociala medier… Förmodligen inte för inget som jag mins i skrivande stund, men telefonen ringde och en uppspelt Noel som är lika andfådd som en som just tagit sig igenom ett Maraton.

Hade då ingen aning om att de gett sig iväg för att kolla om det verkligen fanns ett hus som det spökade i… Jo vars, det blev jag varsel om att det spökade. För de hade både hört och sett. Ett glas hade krossats när de var där, då var de inte lika skraja men efter en kort stund efter det så tändes ett ljus inne i huset. Det finns ingen el och inte en lampa så vitt jag vet heller.

Jag har alltid velat fota detta hus, inte bara utsidan som jag gjort utan även insidan. Men det har då aldrig blivit av. Nu satt jag där på torpet med Ida som är lika glad i fotografering som jag som kom med den briljanta idén om att vi skulle ta oss dit och fota, dock inte på kvällen. Såklart att jag inte bangade på det.

Så vi packade ihop våra kameror och traskade iväg. En lagom behaglig promenad till nog fint att lägga ögonen på och bevara som bild. Den här gången så blev det inte bara utifrån utan inifrån med. Lutade sig in genom det som en gång varit fönster. Fanns inga spår kvar av glas på nedre våning. Jag tog till modet att även gå in en bit i hallen, men det fanns ett visst obehag. Jag sa till det ledsna huset när jag kom att jag bara ville fota innan huset helt försvinner och inte förstöra det vackra som faktiskt finns kvar. Tror att det hjälpte lite och att huset var nöjd (inte helt nöjd) men att vi fick vara där en stund.

Hur som helst, tiden rann iväg och det blev ett gäng bilder. Hade svårt att se de i kameran då solen strålade starkt på oss. Så väl hemma efter turen till spökhuset tittade både Ida och jag igenom bilderna…

Så säger Ida, att hon fått med något som inte ska vara med på en bild. Visst hade hon det, klart och tydligt så fanns det någon energi i en av bilderna som inte går att förklara.

Jag sitter och tittar igenom mina bilder och stannar upp då jag inser att jag också fått med något som inte hör till bilden. Det märkliga är att det är på samma ställe i samma rum som detta sken visade sig. Vi stod definitivt inte tillsammans och fotade, utan var lite här och där kring huset och utforskade.

Jo, Ni som inte tror på detta behöver verkligen inte göra det. Men Ni som gör det, vet vad jag pratar om. Det var en känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på när jag inser att jag fått med något på en bild. Det har aldrig hänt mig, men inser att det måste ha varit det som varit så ledsen och gör huset så sorgset.

Jag tror att de tillät oss att fota där då vi sa innan att vi inte ville förstöra och att vi skulle bara bevara det fina som fanns kvar… De var inte nöjda men lät oss hållas och det tackar jag för.

Jag kommer dock inte gå in där igen, det känns inte så välkomnande och jag tror det vill vara ifred.

Synd att ett så vackert hus har sett sina dagar och är påväg att försvinna helt.

Ja, nu var det något år sedan jag satt här och splittrade på tangenterna. Skrivlusten försvann men börjar sakta komma tillbaks. Vad berodde detta nu på? Jo, min mor somnade in efter en väldigt kort tids sjukdom och då blev det bara totalt stopp i hjärnkontoret.

Men efter att haft bloggen vilande, så känns det rätt bra att ha hittat tillbaks hit igen.

Livet har inte varit helt fantastiskt under den tiden som gått, utan många tårar har fallit. Men även massor utav glädje, så som livet ska vara antar jag.

Just i skrivande stund så har hela familjen stor sorg, då mina kära makes bror somnade in plötsligt efter en tragisk olycka. Men det kommer jag inte gå in på mer för tillfället, då det är allt för tungt att dela med mig av.

Däremot kommer min fina underbara svägerska, hon som jag älskar så mycket börja att blogga och skriva om sin förlust ifrån sin make, Thomas lillebror. adress annaj.se. Dock under uppbyggnad.

Välkommen tillbaka mina trogna bloggläsare, ta han om varandra för i morgon kan det vara för sent.

All kärlek till Er….