3 små liv

Oh, nu är jag här och så himla mycket har hänt sen sist kan jag berätta. Både glada och sorgliga händelser har skett i mitt/våra liv.

Börjar med en stor händelse i mitt (familjen, de närmaste) liv. Stella fick äntligen sina fina små valpar i måndags. En tuff pärs för oss alla. Efter att jag kom hem vid 16 tiden gick Stella raka vägen in  till sin bädd för att börja med krystan. Jag fick icke lämna hennes sida, för då sprang hon efter mig direkt och vart orolig som bara den. Så jag fick snällt sitta där med handen över Stellas rygg och invänta Outi och Sinikka som skulle komma. Efter att nummer 1 kommit, en vit liten fin tik som vägde 104g tog det stopp.

Väntan var olidlig och Stellas frustration gjorde att  jag, Outi, Sinikka och Alice som vart behjälplig inte riktigt visste vad vi skulle göra. Det satt fast något i Stella och efterbörden ville helt enkelt inte komma ut. Så Outi och Sinikka gick ut och ringde Djursjukhuset och rådfrågade vad vi skulle göra Så de sa att vi skulle ge det en timma till och om inget hänt då skulle vi ringa igen eller komma in…

… När inget skett alls under den timmen beslutade Outi och jag att det var dags att ta Stella och nummer 1 till Djursjukhuset för att få hjälp. Medan Outi hämtade bilen och jag gick och tog på mig skorna hade det hänt, det som jag fasat för under hela Stellas dräktighet… Där i hörnet låg en liten, liten vit valp i fosterhinnan helt livlös.

Stella ville inte veta av den (tror att hon kände på sig att det var något som inte stämde med den) hon fortsatte bara att slicka rent nummer 1. Så jag tog upp den försiktigt och tog bort fosterhinna så fort jag kunde och började massera den och ge den lille lite hjälp att andas. Men det var för sent, den hade redan vandrat upp för att bli en liten vit änglahund.

Ja, efter det så åkte vi in för att få stöd med de resterande som ville komma ut och se världen tillsammans med oss. Väl där kom nummer 3, en brun liten hane som vägde 112g. En liten vilding helt enkelt, för den kravlade runt hela tiden.

Men det tog inte slut där, nej det kom en fantastiskt fin tik efter det. En lavendel som vägde hela 124g. Söt så in i bomben, blev förälskad direkt. Kan inte fatta att de kan vara så fina, lena och helt sonika underbara!!!

Vid midnatt kunde vi äntligen åka hem igen och få lite lugn och ro (eller inte). Vi försökte sova lite den natten, men det var inte det lättaste då de pep värre. Vaknade ju av varje litet ljud och blev orolig så inte någon hade ramlat ur hundsängen (hur nu de skulle kunna göra det med höga kanter?!). Eller att Stella skulle lägga sig på någon och kväva dem…

Det här var ju som ens egna förlossningar, helt katastrofalt jobbiga både för Stella, Outi och mig… Phu, nu är den värsta biten över känns det som!

Hade tänkt att fortsätta och berätta om vad mer som hänt här, men inser nu att det inte finns tid för det. Plikten kallar och det snart.

Så tills nästa gång, ta väl hand om Er!!!

 

Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.