Skadeglädje, den sanna glädjen… eller?!

Nu ska jag tipsa Er om ett skitskojigt spel. Detta spel fick nu inte jag, inte maken, inte Noel utan det var Liam som fick detta roliga spel av farmor och farfar…

Så nu har hela La Familias kört fast i detta roliga spel (ja, Thomas är helt galen i det) och vi har spelat mer än vad det finns fingra på en hand sen vi kom hem från Skänninge.

Jag försöker lära mina små barn (framför allt Liam som är den värsta tävlingsmänniskan man kan tänka sig som är 7 år) att det gäller inte bara att vinna utan att ha skoj. Det tycker mammarika är en bra regel, en regel som hon själv håller.

Men vad man säger är en helt annan sak än vad man gör. För kära maken är det nämligen blodigt allvar. Inte att vinna över Liam eller Noel, men att vinna över mig har stigit han över huvudet.

Så idag innan han skulle åka till jobbet så ville han (även om tiden var knapp och vi andra knappt var vakna) spela en omgång. Vad gör man då som fru!?

Jo, jag kan ju inte neka min äkta hälft ett litet spel på morgonkvisten inte. Men smart kvinna, fru, vän och allt annat som jag är så tänkte jag till lite… Ja, jag kan det med… alltså tänka!

Så då tänkte jag så här:

Maken ska jobba, helt okej i och för sig. Men, nu kommer menet… Han hade ett så kallat skitpass (makens egna ord) och det gör ju inte så att man kan få maken att skratta direkt.

Så fru som jag är för Thomas tänkte jag att det skulle jag ändra på så han får en bra dag. En dag som han kan se tillbaks på och leva på länge, länge och länge.

Det innebär ju att jag inte kan gå och vinna som jag gjort tidigare omgångar med detta fantastiskt roliga spel.

Så helt sonika gav jag bort min vinst till maken och för att göra som man säger så gav jag mig så pass mycket att han hade lång, lång försprång på vinsten. Jag satt med ett leende och grattade pappa Thomas högljutt och sa till barnen att det är inte att vinna som gäller utan att ha kul.

När jag sa dessa orden satt maken med det största leende man kan tänka sig och ett skratt som räckte ända upp till Kiruna om man bara lyssnade noga. Det kallas sann skadeglädjeskratt. Det jag gjorde kallas sann kärlek (uppoffring).

Så tack svärmor och svärfar för att Ni förgyller våra dagar här på gräddhyllan med era finurliga klappar små till oss och barnen!

Så alla där ute, spring och köp spelet ”BLOKUS”

Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.