Men hur svårt kan det va?
Tror mammarika får tänka sig båden och två gånger då det beställs böcker hem till gräddhyllan. Inte för att det inte är uppskattat, för det är det. Men det visar sig att om mammarika beställer endast bra böcker blir det väldigt svårt att välja.
Så hade mammarika det igår, så svårt var det att det slutade med att mammarika började läsa både ”Blondie” och ”Edward Finnegans upprättelse”.
Mammarika ska köra ett eget mantra idag för sig själv om vilken bok det ska bli. Kommer bli svårt att reda ut händelser i böckerna om mammarika parallell läser böckerna. Vill ju verken minnas fel (det är lätt att inte minnas när man heter mammarika) eller blanda ihop des personer som det handlar om.
Så mammarika ska testa på och se om hon får något tecken från omvärlden eller ovan (andra får tecken, borde ju även jag få det) om vilken det ska bli!
För övrig hade mammarika myror i magen, eller om det var fjärilar ska vara osagt nu i morse. Liam, min store son som mammarika fortfarande anser inte är stor nog hade i morse ett långt och strängt tal till sin oroliga mor (som är jag då).
Det handlade om att han vill gå själv till skolan, mammarika har inte förlikat sig med tanken att Liam ska gå själv då det finns många roliga händelser under en resa från gräddhyllan ner genom dalen fram till Ekhagskolan.
Mammarika är rätt bra på att känna av sin sons upptäcktsfärder och idéer som poppar upp som såpbubblor. Det slutade i alla fall med en kompremiss och det var att mammarika fick följa med halva vägen.
Inte populärt från Liam, men valet av att inte få gå alls själv eller att pinsamma mammarika följde med vart inte svårt då även mammarika stod på sig som en järnbalk. Väl halva vägen framme, stannade mammarika och tiggde till sig en kram och några förmanade ord till Liam som hade spring i benen och bara hade en tanke i huvudet och det var att gå iväg utan sin mamma.
Stod där och tittade på Liam som blev mindre och mindre. Han vände sig irriterat om ett par gånger och mammarika har en aning om vad som rörde sig i Liams hjärna ”men hallå, gå hem då eller”.
När mammarika stod där kom en dam med sin hund som bor i samma förening som vi och frågade om det var min pojke som skulle gå till skolan. Mammarika berättade som det var och damen fick ett leende på läpparna (tror hon tänkte tillbaks på sin egen tid som mor) och sa att en dag måste man släppa.
Ja, det är väl så, men mammarika har inte hunnit förbereda sig på att den tiden är NU!
… nu till sista ordet… Det är sant, vi bor på gräddhyllan. Nu har jag beviset, det finns till och med skyltar…