Idag har dagen rusat iväg och nu sitter jag här och funderar lite över ditt och datt. Hjärnan går på halvfart och borde nog sova men det är så skönt att ha en stund för sig själv. När man har arbetat en hel dag och måste vara aktiv och positiv så är det skönt att släppa på sitt pedagogiska tänkande.
Väl slut så började jag gå hem och han nästan ända upp till Ekhagens centrum innan Thomas tog upp mig på vägen. Skönt att fått en liten promenad i solen och titta på alla bilar och människor som dundrar förbi i hög fart. Men som det visst ska va att vara en småbarnsförälder så är det en illusion att tro att denna härliga promenad får vara längre en än kvart…
Hem fort för att hämta hem barnen och till deras aktiviteter. Idag så delade jag och Thomas på de för att kunna skola in Liam på fotboll uppe på Ekhagens IF. jag och Noel for ner till kören och våra kära vänner som är så kul att sitta och prata med en stund. Alltid kul med nya och höra vad de har för intressant att berätta, inte är någon lik den andre och det är väldigt kul.
Idag så kom Birgitta och nu har vi setts minst 2 gånger under fikat, sen vart min kära goa Siv där och Karina hade tid att sitta ned en stund. Annars så brukar Karina fara förbi som en lite vind som rycker tag i ens hår med en snabb liten kram förståss. Catharina och Victoria kom för Catharina ringde innan idag och hon saknade mig för mycket nu och ville se min nuna en stund. Susanne hade inte tid att stanna vilket var tråkigt men plikten kallade och det måste ju förståss gå före oss fika sugan tanter och gubbar… Men jag hoppas på ett återseende hos alla nästa gång jag kommer för att barnen ska sjunga lite. Ja kaffet efteråt är lika välkommande med, inte svårt att få ner det och Sivs hembakta bullar. Snart min tur att ta med mig, ska bara hinna baka någon gång…
Siv och Noel gick in och sjöng och jag fick sitta ned en stund och prata med andra och bara vara Marika, wow vilken känsla den kommer jag leva på länge nu. När jag satt där så kom det i alla fall en tjej förbi som hette Ingela och hennes ansikte vart så fruktansvärt lik en skolsköterska jag hade när jag gick 7-9. Jag kunde inte sluta att förundras att det fanns en lika dan människa och till slut kunde jag inte hålla mig och jag var tvungen att berätta detta.
Ja då visade det sig att det var hennes moster, det tycker jag var jätte kul. Att de var så lika och att jag såg det efter så många år. Det var kul att hör lite och henne och dess familj.
Thomas ringde när jag var på väg hem och berättade att det inte vart någon fotboll för Liam… Det har blivit något fel och det var ingen på plats som visste om det skulle eller inte skulle vara inskrivning för 04 barnen. Liam blev lite ledsen för han såg fram mot att äntligen få börja spela fotboll. Men än så länge är inte hoppet ute för de bad de som kom att mejla till någon person så skulle vi få besked om hur det blir. Så vi får se vad som händer, annars så får Liam vänta ett år till och det kommer att gå bra det med.
I morgon är jag ledig och det ser jag fram mot väldans mycket. Inte för att jag har bestämt något at göra på dagen med barnen utan bara veta att jag är ledig. Tänker på de som har eller är eller har blivit arbetslösa och hoppas verkligen att det kommer vända snart.
Lyckan smyger sig in genom en dörr du inte visste stod öppen