Första mötet!

2004-08-19 Det var mitt första möte med Liam

alt

När Liam kom till världen så var det dramatiskt! Här nedan är en bit av vad som hände när liam kom till VÄRLDEN! 

Det började med att jag fick preeklampsi och var inte det piggaste under min graviditet. Det var ju första barnet och jag hade inte så mycket att jämföra med hur det skulle vara och hur jag skulle känna mig. Men i slutet av graviditeten ökade mina besvär och jag blev inlagd på BB. Det är där man hamnar även om man inte fött. Fick dela ett rum med en tjej jag inte kommer ihåg vad hon heter. Till slut bestämde de sig för att sätta igång mig för att fostret mådde inte bra och inte jag heller av preeklampsien.

Väl nere på förlossningen den 17 augusti blev jag igångsatt. Vi höll på hela dagen och kvällen kom. Då beslöt de för att avbryta så att jag fick vila upp mig i den mån det gick. Fick bricanyl som är för att stoppa och smärtlindring. Sov inte mycket den natten, men det gjorde Thomas. Jag gick mest av och an i rummet för det molnade hela tiden och sen var jag orolig.

På morgonen den 18 augusti satte de åter in tabletter så att förlossningen skulle komma igång. Det hände inte så mycket under förmiddagen men på eftermiddagen vid middagstid så satte den riktiga värken igågn och jag var inne i mig själv och vägrade prata med Thomas (stackarn).

Vi fick till slut komma in i förlossningsalen och jag fick lite morfin som jag så önskade (ÄNTLIGEN). Sen hade jag även bett om epudiral som  min vän Catharina så gott pratat om. Jag tyckte att den var SKIT men det visade sig senare efter några timmar att jag hade lyckats dra ur nålen/slangen så att jag inte fått i mig den och det förklarade ju då att den inte hjälpte. Det var då även för sent att lägga en ny så ssk gav mig något annat och jag vet inte än i dag vad det var för något. Det hjälpte väl lika mycket som en alvedon hjälper en som brytit revbenen, så  Ni förstår att jag hade ont.

Efter detta har jag mest minnesluckor för vi höll på hela kvällen och hela natten. Vid morgonen kommer jag ihåg att de som jobbat dagen innan kom in och hälsade åter godmorgon på mig… Efter detta blev det väldigt kritiskt för ”Liam” och de började planera för ett katastrofsnitt. Hade då använt sugklocka jag tror det var 8 gånger eller 12 minns inte riktigt.

Inget hjälpte och nu började fostret gå ner i hjärtslagen. Det blev väldigt akut och det sprang läkare och sköterskor över allt. Thomas var Ej med längre vid det här tillfället för allt var så dramatiskt och det var jobbigt både för han och mig.

Nu har Thomas kommit tillbaka och finns vid min sida. På något underligt sätt och med en otrolig kraft fick jag äntligen ut Liam utan snitt. De tog Liam och sprang iväg innan jag ens sett eller hört vad det var. Jag var i ett chocktillstånd så jag var rätt apartisk vid det här tillfället, hade inte förmågan att fråga de som var kvar i rummet om vad som hände.

Thomas tog de med ut på en gång och han förstod inte heller vad det var frågan om. Efteråt har han berättat för mig att han trodde det skulle vara så först när de skulle ta ut moderkakan.  Men han fick sitt livs chock han med. Det kom Läkare i gröna rockar springaden från alla håll och så la de lille Liam på ett upplivningsbord eller vad det nu heter och fick till slut igång andningen. Thomas har berättat att det stod hela tiden en sköterska och pratade med han när han satt där på stolen ensam och rädd. Hon talade till han hela tiden att allt skulle bli bra. Det är jag glad för idag att de hade någon för han med.

Liam kom igång och hamnade inne på ”NEO” neonatalavdelningen och fick ligga i kuvös. När jag väl hade fått sova och vila upp mig (fick inte resa på mig hade då för högt blodtryck) inne i personalrummet. De var överbelastade med folk som låg i förlossningsalarna denna tiden 2004. Så till slut fick Thomas köra mig i en rullstol in på NEO för att äntligen få träffa Liam. Det ögonblicket var så fantastsitk att man glömmer bort allt som hänt under hela förlossningen och graviditeten. Det var värt all smärta som finns i världen.

Tack för livet, ta väl vara på det i morgon kan det vara för sent!

 

 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.