Hur rädd är Outi?!

Att klippa gräs…

Ja, det är visst rätt farligt, i alla fall om man är en rar lite go finne som Outi är. I helgen vart ju familjen Haugen/Ojala nere i paradiset och hade det gött medan familjen Jonsson var hemma på gräddhyllan och hade lite andra åtagande för oss den här helgen.

Så Outi, som annars är rätt så vass och inte bara det hon är rapp i käften med, både på svenska och finska. Det är inte bara ”moj moj” som kommer ur hennes mun i len ton. Så därför har jag ju fått för mig i alla dessa år som vi känt varandra och det är ju faktiskt en bit över mitt halva liv (fast på mitt sätt att räkna min ålder är jag fortfarande väldigt, väldigt ung).

Ja, vi har väl hängt ihop i si så där en 25 år, så visst anser jag att jag känner henne väl, väldigt väl. Men ack så fel jag tog mig. För nu kom jag på henne att hon fick en snäckupplevelse när hon klippte gräset i paradiset.

Det visade sig att Outi inte vågade klippa klart, utan fick hoppa av och dra hela maskineriet baklänges så hon kunde köra upp till torpet och in i TommyBoys varma famn. Där kände hon trygghet…

 

 

Så här tog det stopp… Ser ju ut som om det hade åkt ner en å en annan lite Koskenkorva innan den färden på klipparen, eller hur!? Eller så hade hon väl bara fått smaka på den lilla norska ”korva”?!?!

 

Vi åkte ju ner över dagen några timmar i går för att kolla av läget och då fick jag se vart färden tog slut och inte bara det… Jag hade kameran med mig, bevis på att Outi är skrajare för att klippa gräset än att gå inte i spökhuset på Liseberg, eller än värre en röd finne på näsan. Bildbevis!

 

 

Förövrigt så växer det så in i bomben nere i paradiset. Det är så grönt och skönt. Fina färger och till det en massa härligt fina tradelutter från de små söta fåglarna som bor runtomkring i träden lite var stans.

Dillen till kräftorna som vi tänkt fiska i sommar börja ge sig till känna i det lilla fina kryddlandet som TommyBoy snickrat ihop åt oss.

Det var så kul att komma ner och se hur trallen utanför Saunan börjar ta form. Nu ser jag och känner jag ett slut på denna lilla byggnad som jag så gärna vill ha. Längtar så efter att få ta invigningen där med min goa familj och min goa väninnas familj….

Vi har ju lyckat med egenodlad potatis i den gamla sandlådan jag och Outi, detta har gjort så vi får blodad tand det här med att odla. Vi har ju fått vår fina bastu så som vi har tjatat, eller rättare sagt snart. Så nu satt vi igår med en god koppa kaffe och kom på att det skulle ju vara kanon med ett växthus.  Kan ju vara bra att ha med då de små vilda djuren visst har fått smak på våra tomater. Så nu får de stå på bänken ute så de inte räcker upp… All våra fina små röda tomater tog de och gluffsade i sig. Fräckt tycker jag!

Vi håller ju på att få så fina gröna fingrar att ett växthus skulle ju passa oss perfekt. Vi har inte förankrat detta hos verken Thomas eller Tommy speciellt mycket, de får nämligen bara för sig att det är de som får stå med arbetet för att det ska komma upp ett fint litet växthus…. Men bra kvinnor reder sig själv, som det så fint heter.

Dock har jag inte hittat något i min prisklass än, vilket är noll kronor, men leta kostar ju inget och inte drömma heller. Så vi får väl drömma ett tag till om vi inte vinner på någon Drive in Bingo eller annan vinst.

Vi gick även en liten säkerhetsvandring och kontrollerade våra kantarell-ställen. Inte ens en liten spor hittade vi… Men skam den som ger sig, snart är det gula guldet här igen! Liam och Seppo vart i alla fall glad för turen i skogen och så så min och Outis kakmage så klart… (snart tvättbräde).

Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.