Idag så tittade jag till mina kära blommor i hemmet, det är jag som har fått den lotten på mig i vårt äktenskap. Ja det är ju så att Thomas inte har några gröna fingrar, inte ens om han varit i färgburken och doppat de.
Men jag tog mig en sväng om och kom till mina köksblommor som jag haft i ca 4 månader eller tre, strunt samma. Jag har tidigare sett att det varit ett vitt litet nät på den ena som jag då har behandlat med lite grönsåpa och vatten. Vad jag har trott var att allt vitt nät och de djur som fört det nätet till min blomma skulle ha legat i graven för länge sedan.
Men ack vad jag bedrog mig där. Nu var det mer vitt nät eller skum eller vad det nu är för något än vad det har varit tidigare. Funderade en stund på om jag skulle slänga hela växten men kom på att jag inte har tid att åka och köpa nya på ett tag så att denna får allt vara i mina ägor ett tag till.
Vad som hände sen i min hjärna vet jag inte men jag tänkte till och sa, ”I kill you!!!” Mm inte växten utan det lilla kryp som har bosatt sig i min växt…
Nu denna gången tog jag i med hård handskarna och hällde i ”Yes diskmedel” för de säger ju på reklamen att den löser fett, tar bort fläckar och den är mild. Jag anser att detta lilla odjur som är i min växt är en fläck i mitt liv och den är säkert fet med. Så då måste ju Yes vara det ultimata för då är den ju lindrig mot min växt, eller??
När jag stod där och hällde på 1 dl diskmedel så det skummade som bara den och då kom Thomas gående förbi mig med en blick ner i hoen. Aha, gör du rent våra plastväxter?? Öh… Har inte Thomas sett att dessa är levande växter och som gör så att vi kan andas friskt här hemma???
Ja, kontentan är ju att jag inte kommer låta Thomas sköta om våra växter för då kommer vi inte ha några alls…
Avundas aldrig någon hans lycka ty du känner inte hans hemliga sorg