Oj, vad det händer mycket omkring mig nu då… det gör mig alldeles glad och sprudlande upprymd. Idag har jag varit på ett Aloe Vera party och visst visste jag att Aloe Vera är bra, men inte så bra viste jag inte. Nu är jag fräls eller så kommer jag bli frälst efter att ha testat det jag köpte. I och för sig ville jag köpa mer men det är inte det billigaste så jag tar lite i taget för då märker inte maken heller att det nallas pengar… Smart fru, ett fru tips, ta det pö om pö!
Förutom det så ringde min syster dotter Alice till mig när jag nästan hade stigit in genom dörren och hon var glad hon med vilket gjorde mig på ännu bättre humör. Varför hon ringde berodde på att hon ville att jag skulle sätta mig vid datorn. Och vid datorn satte jag mig tog emot en länk som Alice Cybade över till mig genom msnen…
Resultatet fick både mig och Thomas att skratta gott, ja till och med Outi (precis som om det är svårt att få Outi att skratta) för jag cybade över den till hennes msn så att hon kunde dela vårt skratt från gräddhyllan.
Ja, titta själv… Vem är det som döljer sig???
Men förutom det så gjorde mammarika en insatts för våra medmänniskor, jag var egentligen inte helt ensam om det för Outi var med mig och även hon hjälpte mänskligheten och i det här fallet en gammal man.
Outi kom för att hämta mig och köra ner mig till arbetet vilken jag blev jätte glad för, hade nog inte kommit iväg annars men det är en helt annan historia. När vi gav oss iväg ner för Ekhagsringen så satt det en gammal man på trottoaren men sina gångstavar bredvid sig och huvudet mellan knäna. Outi tvärnitade när jag ropade stanna och sprang ut till den lilla mannen som satt där så ensam.
Det visade sig att han hade fått så ont i ryggen och inte kunde gå längre, så Outi backade in till med bilen och fixade stor plats i sätet, en annan dam kom till undsättning och hjälpte mig att få upp mannen på benen så vi kunde leda in han i bilen.
Han vart allt lite förvirrad och det fick jag bekräftat senare i berättelsen. Väl framme vid hans hus så kom han inte ihåg portkoden till dörren. Men efter lite letande fann Outi nycklar i en av hans fickor och vi kom i alla fall in i värmen. Tur var att de hade en liten soffa i trappuppgången för här började mannen bli trött och orkade inte så mer.
Jag fick reda på vilken våning han bodde på och han trodde att hans fru skulle vara hemma, så jag sprang upp och ringde på då varken Outi eller jag ville gå in i hans lägenhet med nyckel utan att någon anhörig var med. Men det vart inte någon hemma så jag fick snällt gå ner och vi fick klura ut en annan plan för den lätt förvirrade och trötta mannen med smärta i ryggen. Jag fick absolut inte ringa till sjukvården för han.
Men efter lite tänkande fick vi fram vad hans fru hette och ringde nummerupplysningen och fick tag på ett mobilnummer. Dessvärre svarade det inte någon på detta nummer men turen var ändå på vår sida för frun kom i samma ögonblick hem. Hon undrade så klart vad som stod på och jag förklarade vad som hänt och hon vart så tacksam och berättade för mig att hennes man hade Parkinson och det förklarade ju en hel del om hans tillstånd.
Så slutet gott, allting gott… Nu hoppas jag på en lika god nattsömn som den vakna tiden har varit igår och idag!
Natti natt