Då sitter jag här igen och känner att jag måste nog få skriva av mig lite.
Är frustrerad över massor, känner mig fruktansvärt otillräcklig och nästan lite ångrest över att jag inte kan vara över allt på en och samma gång. Är arg över hur barn kan vara så elaka, är arg över att inte vuxna räcker till, framför allt att det alltid handla om pengar…
Önskar att skolan kunde ha mera resurser med lärare, mindre klasser och kanske en aningen strängare konsekvenser. Jag vet att det verkligen inte är skolans hela ansvar att uppfostrar eleverna, utan det är föräldraansvaret. Men skolan borde allt få ha större påverkan i hur de ska handskas med barn som kanske inte vet vad gott hyfs innebär. Det är för mycket daltande kan jag tycka.
Fick lära mig något nytt idag… Finns en konsekvensstege som skolverket har i åtgärdsprogram, det har jag då aldrig hört talas om i Liam och Noels skola. Det finns en sista och slutlig åtgärd i den stegen där skolan faktiskt har rätt att flytta en elev till annan skolan… Det tror jag då aldrig att de har använt sig av, utan att det blir de mest utsatta barnen som flyttas av föräldrar. Vilket skolan skäret tycker är bra för statistiken att inga ”jobbiga” beslut ha behövts ta och röra om i grytan.
Hade skolan börjat använda sig av den här metoden tror jag att det skulle kanske kunna avskräcka en del av den hemska mobbning som pågår i skolans världs. Kanske en och en annan förälder kan ta tag i situationen med sitt barn om det vankas uppsägning av skolplatsen. Då kanske de till och med kan inse att barnet de inte fostrat har satt sig i en sits som även påverkar resten av familjen.
Det är allt för bekvämt och luta sig till baks och inte kunna se sina barns brister. Jag ser mina barns brister och jag kan tala om att jag arbetet var dag med dessa, hur man bland annat ska vara mot andra. Men jag börjar tröttna och det rejält. Varför i helga friden ska jag säga till mina att de ALDRIG få ge igen?! Varför ska jag låta de stå där och ta emot glåpord och fysisk mobbning?!
Nä, jag är inte felfri som förälder… Det vet jag och nu sist det var en incident kunde jag då fan inte hålla tyst. Jag sa… – res dig upp, ta sats från golvet och ge en rak höger inför hela klassen!!!! Så kanske de/den inser att nu är det nog. Ja sa även att jag kommer backa upp dig till 100% när fröken/rektorn ringer hem och berätta. Jag kommer tala om att ”fan så bra, nu kanske de fattar”. Ja, det låter hemskt, men så sa jag… Och anser mig med ALL rätt att göra det också!
Fel av mig?! Lanke?! Men det räcker nu!
