Ska det vara så här?!

 

Ska det vara så här?!
Man vaknar, långt tidigare än man vill så klart för att plikterna kallar… Japp, upp flyger mammarika för att bädda sängen, fixa till sig och en start för att väcka upp barnen och även de lite för tidigt. Fram med frulle och lite tvång att få i de en liten, liten macka så de inte ska bryta ihop av magont av hunger i skolan och förskolan då det ska vara där.
Så långt allting gott och sen så då vidare med kläder och tandborstning för att dra med de trötta och inte allt för glada barnen ner till garaget och hämta bilen. En tur till förskolan för att släppa av Noel och sen vidare för att släppa av Lima på skolan.
Där hinner jag ta tre andetag på väg tillbaks till bilen för att fara vidare från gräddhyllan ner till stan och belägra gruvan fram till 16.00, precis lagom till halva eller kanske hela Jönköping slutar så ska man då slå sig fram med bilen i rusningstrafik för att hinna tillbaks upp till gräddhyllan och första anhalten är skolan och plocka upp Liam.
Hej, hej till fröken och sen dra med en trött Liam till bilen för att åka vidare till förskolan och hämta Noel. Efter lite tjöt med fröknarna där om dagen är det dags att paketera in barnen i bilen för vidare färd till garaget och gömma bilen där. Upp till boningen och fram med macka och ett glas mjölk, för mer hinns inte med att ge de små hungriga och trötta barnen innan det är dags att dra på Liam sina fotbollstrumpor och allt annat som hör till inför kvällens fotbollsträning.
Upp till fotbollsplan med andan i halsen och mammarika med barnen kom precis lagom till det skulle börja. Där står jag och Noel sen och titta på medans Liam tränar och tur var väl att Katta kom med Pascal för träning så Noel kunde leka en stund vid sidan av planen med Teo och mammarika hade någon att tjöta bort tiden med.
Efter en timma var denna träning slut och jag ska samla in min lilla trupp för att sedan dra vår kos hem igen. Där möter jag upp min älskade make i dörren och hinner ge han en kram för att sedan slänga sig i bilen igen och ner till stan för att träffa Marie på stan efter att inte sett denna älskade sjuka vän på väldigt länge. Tur är att det går åt rätt håll så jag inte behöver oroa mig för henne lika mycket.
Lite tjöt över en kaffe över hennes sjukdomstillstånd och hur hons skata blir bättre från den svåra dubbelsidiga lunginflammation hon råkat ut för och fått legat på IVA och isolering men är nu utsläppt men restrektioner om vila. Det är därför som jag for ner till henne och lät 2 timmar slinka iväg. Hem igen för att åter igen säga hej till maken som jag knappt då sett och nu är jag här och ska slänga mig i säng…
Då undrar jag, ska det vara så här?!?! Hoppas då verkligen inte det utan att man hinner andas lite, lite mer mellan händelserna som rinner förbi en i en ilande fart…
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.