Stolt och öm!

Aj, aj, aj…

Nu jädra händer det saker på torpet. Hade som mål i helgen att få ner lite nya buskar och växter. Det är fixat, de är i jord dock inte helt klart med rensning och stenpåfyllning. Men det tar sig och tid kommer jag ha i sommar på min semester.

 

 

 

Så kul att se hur det börjar grönska och hur fint jag och Outi fixar till det med växtlikheterna. Men idag började vi på ett annat projekt som vi talat om ett par år och som nu verkligen var behövligt.

 

 

Vi satte igång med att börja skrapa och måla om lilla boden och när resultatet syns så bra kan man inte annat än bli nöjd och framför allt stolt över mästerverket vi åstadkom. Det vi fick hjälp med var ju fönstret och den nya ramen runtom, så nu är det enhetligt med de andra  husen och fönstren omnejd.

 

Hann ju i och för sig med en och en annan massaker, eller i alla fall försök till att massakrera… Fast jag tycker nog allt att det ser ut som offret njuter en aning, märklig böjning de där norrbaggarna har…

Vad är kvar på denna lilla bod? Tja, en ny dörr och färg… Nocken ska få vit färg, nu är den fortfarande blå… Två fönsterlister till fönstret i mitten av rutan… Nya häng-rännor… Upp med en fågelholk till våra gladsjungande småfåglar… Ny hasp på dörren… Och, så är det ett stort OCH… Dörren ner till jordkällaren och framför allt fixa rent och fint i jordkällaren.

Kära far har ju påbörjat slutet på sin altan han med. En altan innan altanen, det kommer bli sketans fint och framför allt sketans bra och praktiskt. Och när de små (i detta fall Alexander) inte vill bo kvar då de tycker ens päron är såå orättvisa kan man ju flytta bort och bo på morfars Rolfs altan. Blev ju lite full i skratt när pappa berättade att han hörde litet konstigt ljud utanför och öppnade och fick se Alexander sittande på en stol. Varpå han fick förklaringen att Alexander hade flyttat dit och tänkte stanna…

Tänk att min kära farmor hade stor användning för den där jordkällaren. Nu är det min och Outis tur att ta över och fixa fint och fylla upp med sylt och saft. Ja, det är ju lite nya buskar med bär som nu finns på torpet som inte funnits innan, inte vad jag kan komma ihåg i alla fall. Två buskar med krusbär och en planta rabarber… Så kul det ska bli att sylta, safta och allt vad man nu kan göra med de små fina bären som komma skall!!!

 

 

 

Så visst finns det lite finlir kvar, men i det stora hela är boden snart klart och en skönhet att titta på. Men vi har hunnit med att gotta oss en hel del med. Vi invigde ju röken, så vi kunde äta lite god firre som är egenodlad. Tommy vart ju nöjd med att få fiska upp en fisk både i lördags och idag. Liam vart mest nöjd av barnen att få vara med, Alexander och Noel har ju inte lika stort intresse i att vara med och fiska när det finns en studsmatta att hoppa på.

 

 

Fick ju även möta årets första snok. Tror nog att den vart en halv meter lång och så klart att jag vart tvungen att skrika ut ett vårvrål så de andra undrade vad det var frågan om. Så är det att vara lite skraj för de där långa slingrande djuren.

 

 

 

 

Kan ju meddela att den rökta fisken smakade ljuvligt och att det inte tog slut med gotterierna där, nej vi var ju så på huggen att vi även gravade en firre som farbror Stefan tog upp förra helgen vi vart i paradiset. Även den blev ju ljuvligt god och man får helt enkelt mersmak på dessa små fjällande guldklimpar som simmar runt i den stora dammen…

 

 

 

Min kära make har då inte legat på latsidan han heller. Nu har han äntligen kommit igenom all målning på bastun och ända upp  i toppen på älgtornet. Så även där händer det saker må Ni tro. Jag hoppas ju snart att det ska bli invigning i självaste bastun. Funderar på om inte Outis föräldrar ska få provbasta först så de kan ge poäng och duglighet… Riktiga finnar och riktiga saunaentusiastiska päron till Outi!

 

 

Nu kommer jag till de första små ord jag skrev… Om det redan är glömt så skrev jag ”Aj, aj, aj”. Ja, nu jädra är mammarikas kropp mör och öm så in i norden. Är förvånad över om jag kan röra min nacke och armar i morgon. Men, ska det bli fint får man offra den sargade unga kropp man dras med. För visst vill mammarika dra sitt strå till stacken ju och det är ju så kul när det blir klart och fint.

Tror inte Outi gamla kropp är helt töjbart och oömt heller, för hon slet där uppe på stegen medan jag gick krumt nere i marken och i sträckta armar upp. Tror inte att ett gympass slår det vi gjort i helgen och med de orden avslutar jag för att lägga mig och slicka mina sår…

 

 

Så min goa lilla finne till vän, tack, tack och åter tack!

 Och min goa lilla norrbagge till vän, tack, tack och tack!

Och min käraste ägodel, min make, tack, tack, tack för en kanoners helg i paradiset!!!