Phu… Efter tre långa, långa dagar i gruvan har jag äntligen lite, lite sportlov med Liam och Noel. I morgon har jag slösat en semesterdag, men insåg att jag kommer ha kvar 66 dagar ändå när jag tagit den i morgon… LYCKA! Och turen är på min sida att jag är ledig på schemat resten av veckan. Sportlovslycka helt enkelt!
Så i morgon efter frullen tar jag mitt och barnens pick och pack, hundarnas pick och pack, Alexanders pick och pack samt Seppos och Bosses pick och pack för att tillbringa två nätter i paradiset. Men icke kommer vi vara själv, för Katta, Pascal och Teo tar även sitt pick och pack för att sportlova lite med oss i paradiset.
Ska bli så skönt att rensa min stressade hjärna och vila min onda nacke ute i det fria och utan en massa måsten. Har bara en liten oro i magen och det är våra dammar och nyfikna barn. Har haft ett förmaningstal redan i kväll med Liam och Noel att dammarna är förbjudet område då isen har börjat bli svag efter många dagars töväder. Ska ha förmaningstal hela vägen ner till torpet och förmodligen kommer jag ha det hela helgen på torpet också… Precis så som en mamma ska bete sig när det är vatten och is!
Idag hade jag tagit mig mod till att ta mig till läkaren och visst har jag fortfarande den där förbenade inflammationen kvar efter att för en månad sedan halkat till på en isfläck… Precis efter att jag hade läkt från omgången sen i somras så går jag och halka när jag jobbade en fredag för en månad sedan.. OTUR helt sonika! Men en kur till med inflammationshärmande bör göra susen som farbror doktorn sa och mitt lilla träningspass så är jag som en ny människa till våren.
Nu ska jag äntligen ta min skraltiga kropp och lägga mig i sängen för att läsa vidare i den nu mer spännande boken ”Strindbergs Stjärna” av ”Jan Wallentin”. För att Ni ska få en liten inblick kopierade jag ett utdrag från boken som finns att köpa billigt värre på Adlibris.se
Ett lik som visar sig vara hundra år gammalt hittas i en gruvgång i Dalarna. Liket håller ett kors i ett krampaktigt grepp i sin hand.
Så långt kan Jan Wallentins Strindbergs stjärna påminna om vilken svensk korv med bröd-deckare som helst. Men när det visar sig att korset är en del av en nyckel, där den andra delen utgörs av en stjärna, och att denna nyckel öppnar nedgången till underjorden, där en närmast metafysisk kunskap ligger förborgad – ja, då förstår man att detta är en äventyrsroman av ett mer ovanligt slag.
Lägg till det historien om att kors och stjärna en gång hittades av Sven Hedin i Mongoliet, skickades till August Strindberg i Paris för alkemistisk analys, som i sin tur skickade dem till sin brorson Nils, som kom på att stjärna och kors kunde hettas upp och på så sätt projicera en tredimensionell bild över var denna nedgång i underjorden befinner sig, och att Andrée-expeditionen i själva verket sattes i verket för att hitta dit – då har ni en läsare som sitter rakt upp i stolen och andlöst läser vidare, och en berättelse som på ett magiskt sätt suddar ut gränsen mellan verklighet och fantasi, mellan historia och skönlitteratur.
Denne läsare får också en mycket märklig huvudperson till ciceron: Don Titelman, historiker med drogproblem som gjort sin farmors erfarenheter från andra världskrigets utrotningsläger till sina egna mardrömmar. Det finns en stark närvaro av 1900-talets stora traumata i romanen, inte bara förintelsen, utan också fasan i första världskrigets skyttegravar.
Jan Wallentins Strindbergs stjärna liknar ingenting annat. Och det har utländska förläggare insett redan ett halvår innan boken kommit ut i Sverige. Den har sålts för rekordbelopp till USA, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Brasilien, Norge, Finland, Danmark, Island och Holland.
Så mina vänner här ute på etern, sov gott och ha ett gott slut på sportlovet…