Hur mycket salt försvinner i tårar?
Ja det kan man undra sig men igår kväll tog jag allt lite extra salt i kvällsmaten då jag vet att det hade försvunnit lite från mig när väl Noel hade sövts igår. Det är så himla tufft och jag kan nog aldrig förlika mig med synen när de väl har somnat och det är inte alls samma sovande som det är när de sover hemma i sängen inte.
Noel var så ledsen och förtvivlad igår och ville bara hem. Tårarna rann ner får hans kind och han vädjade till mig att få åka hem, då är det inte lätt att hålla tårarna borta. Men det var bara att bita ihop och inte börja gråta för då vet jag inte vad som hade hänt med lille söte Noel.
När väl Noel hade somnat gick jag upp och tog mig en kaffe på cafeterian och gick ut för att ringa Thomas. Passade på att andas lite luft och vips så hade en timme gått och det var dags att återvända ner till dagkirurgin nere i källaren på Ryhov. Efter en stund så kom äntligen Noel till uppvaket så jag fick träffa han igen. Så fridfullt låg han där och sussade med en mask över ansiktet och efter en halvtimmer vaknade Noel upp yr och undrande.
Sen var det en lång väntan på att Noel skulle bli piggelin igen för han fick inte behålla något och blev så ledsen, när gråten kom gjorde det ännu ondare och de fick ge lite till morfin. Men det som var mest hjärtgripande i allt var när Noel vaknade upp och vände sitt lilla ansikte mot mig och frågade: Mamma, har jag varit duktig nu?
Timmarna gick och efter högsta doserna av några mediciner som ska stoppa upp illamåendet så började äntligen Noel piggna till och behålla den sista pinnglassen som var så go…
Hemma efter 17 och en orolig Thomas som kommer hem strax efter mig, men allt gick ju bra och det är skönt att det är över tycker jag. Idag vaknade Noel av att det gjorde ont innan 6 så tur att det finns Alvedon, sen somnade han bredvid mig och vi sov fram till 8 tiden innan ögonen öppnades igen…