Tid…

Min älskade son Liam

Tiden rusar iväg för mig, jag vet inte hur jag ska hinna med.

Min son, min äldsta son Liam ska bli fem år och jag tycker att det var i går eller förra veckan som jag satt med han inne på neo och matade han samtidigt som jag tittade in i hans djupa vackra ögon.

Det var då jag tänkte att det här kommer att ta tid, det kommer ta tid för Liam ska komma igen och orka själv, äta själv och bli frisk i sin arm. Detta kommer att ta tid, att jag ska läka från det hemska som hände. Att de sprang iväg med mitt barn som jag så länge hade haft inom mig och som jag äntligen skulle få se, få känna, få kram, få älska…

Den tiden är borta, inte tiden att älska utan tiden när Liam ligger i min famn och sussar. När jag nosar på hans hjässa och känner den där baby doften som bara de små barnen har.

Nu är han stor, han är stark, inte bara i kroppen utan även i själen. Han vet vad han vill och han tar stora kliv för att nå dit. Jag är en stolt mor, en stolt fru och en stolt människa.

Tänk vilken tid det tog att nå hit? Tänk vilken tid jag har att minnas tillbaks på!! Ja denna tid som är, som varit och som komma skall. Den tiden vill jag inte missa för något i världen.

Snart så fyller min lilla stora son Liam och jag ser hur livet leker och vad han har framför sig. En groda som han vill rädda från de dumma, en pinne som han viftar när han är en ninja eller en spindel som han undersöker och vill veta vart den ska ta vägen.

Detta är så underbart och detta vill jag ta vara på, så snälla tiden… Stanna upp så att jag hinner med, så att jag inte missar något…

 Kärleken tar sig in även där den är portförbjuden