När jag var liten så hade min farmor och farfar ett torp, ett gammalt sådan. Den äldsta delen är från 1790 så det finns mycket i dessa väggar som glömts bort genom åren. Men såvitt jag vet så har jag aldrig varit med om att det har spökat. Det borde kanske ha gjort det med tanke på att det måste ha huserat otaliga familjer där genom åren.
Nu är det inte min farmor och farfar som sköter om det lilla röda torpet (är inte lika litet längre) för det är jag och min fina familj… och en del vänner som tillhör min familj.
Hur som helst så är det inte torpet jag ska berätta om, utan huset på vägen till torpet. Det har och är fortfarande ett hus som man åker förbi precis innan man ska svänga ner till vårt torp. Det har stått där ståtligt och fint men åren har slitit och huset har minst sitt glada utseende.
Det har aldrig bott någon i huset så långt jag kan minnas, men huset har liksom varit gladare. För X antal år sedan så vet jag att min pappa la ett bud för att riva huset så att det fick vila i frid. Men tanten som förmodligen var så snål lät det stå och förfalla.
Det var till och med att hon sålde det en gång för att dessa skulle plocka i sär huset och flytta det fina timmerhuset till Gotland. De tog bort panelen och timret blottade sig. Där tog det stopp och tanten köpte tillbaks sitt hus.
Nu efter dessa år står det fortfarande där och fryser. Ingen panel som värmer, inga hela glasrutor som häller rusket utanför helt. Huset har alltid varit spökhuset för mig och mina systra. Det har även blivit spökhuset för våra vänner och nu även mina barn.
Det är ju ändå spännande att vara tonåring och utforska förbjuden mark, särskilt om det är kvällstid när mörkret har fallit eller i är på god väg att lägga sig. Detta gjordes i helgen som var. Tuffa tonåringar som begav sig dit med tuff attityd ända fram till huset.
Där stod dessa tonåringar och kanske inte var lika kaxiga som innan de begav sig av. Men en tonåringen kan ju inte visa sig vara skraj för ett övergivet ledset hus inte. Nä, in och utforska detta hus…
Jo, vad händer… Mammarika har laget sig (såsom yngre äldre gör i lagom tid…typ 22 ehhh 21:00 då). Ligger och glor på mobilen och se om det har hänt något spännande på sociala medier… Förmodligen inte för inget som jag mins i skrivande stund, men telefonen ringde och en uppspelt Noel som är lika andfådd som en som just tagit sig igenom ett Maraton.
Hade då ingen aning om att de gett sig iväg för att kolla om det verkligen fanns ett hus som det spökade i… Jo vars, det blev jag varsel om att det spökade. För de hade både hört och sett. Ett glas hade krossats när de var där, då var de inte lika skraja men efter en kort stund efter det så tändes ett ljus inne i huset. Det finns ingen el och inte en lampa så vitt jag vet heller.
Jag har alltid velat fota detta hus, inte bara utsidan som jag gjort utan även insidan. Men det har då aldrig blivit av. Nu satt jag där på torpet med Ida som är lika glad i fotografering som jag som kom med den briljanta idén om att vi skulle ta oss dit och fota, dock inte på kvällen. Såklart att jag inte bangade på det.
Så vi packade ihop våra kameror och traskade iväg. En lagom behaglig promenad till nog fint att lägga ögonen på och bevara som bild. Den här gången så blev det inte bara utifrån utan inifrån med. Lutade sig in genom det som en gång varit fönster. Fanns inga spår kvar av glas på nedre våning. Jag tog till modet att även gå in en bit i hallen, men det fanns ett visst obehag. Jag sa till det ledsna huset när jag kom att jag bara ville fota innan huset helt försvinner och inte förstöra det vackra som faktiskt finns kvar. Tror att det hjälpte lite och att huset var nöjd (inte helt nöjd) men att vi fick vara där en stund.
Hur som helst, tiden rann iväg och det blev ett gäng bilder. Hade svårt att se de i kameran då solen strålade starkt på oss. Så väl hemma efter turen till spökhuset tittade både Ida och jag igenom bilderna…
Så säger Ida, att hon fått med något som inte ska vara med på en bild. Visst hade hon det, klart och tydligt så fanns det någon energi i en av bilderna som inte går att förklara.
Jag sitter och tittar igenom mina bilder och stannar upp då jag inser att jag också fått med något som inte hör till bilden. Det märkliga är att det är på samma ställe i samma rum som detta sken visade sig. Vi stod definitivt inte tillsammans och fotade, utan var lite här och där kring huset och utforskade.
Jo, Ni som inte tror på detta behöver verkligen inte göra det. Men Ni som gör det, vet vad jag pratar om. Det var en känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på när jag inser att jag fått med något på en bild. Det har aldrig hänt mig, men inser att det måste ha varit det som varit så ledsen och gör huset så sorgset.
Jag tror att de tillät oss att fota där då vi sa innan att vi inte ville förstöra och att vi skulle bara bevara det fina som fanns kvar… De var inte nöjda men lät oss hållas och det tackar jag för.
Jag kommer dock inte gå in där igen, det känns inte så välkomnande och jag tror det vill vara ifred.
Synd att ett så vackert hus har sett sina dagar och är påväg att försvinna helt.
