Hemkommen från paradiset och en dag i gruvan är även avklarad.
Måste bara tala om att idag höll jag på att få hjärtsnörp, än värre var det nog för Outi, Idag lämnade Outi av Seppo och Bosse hos oss under tidig förmiddag så alla hundar fick vara tillsammans medan vi människor var i gruvan runt om kring jönet.
När Outi kom hem till oss vid lunchtid för att rasta de fyra ivrigt och glada hundarna så vart hon bara mött av Stella, Elsa och Seppo vid dörren och hörde även ett märkligt skällande från vad hon tror var Stella. Ett skall som hon inte hör innan och som gjorde att hon fick mer eller mindre en klump i magen av.
Så när hon kom in och såg att Bosse saknades i skaran av mottagande och hundarna (vad hon tror hon mins, allt vart luddigt) så sprang de in till storarummet och till baksidan av soffan. När hon tittar där ligger Bosse helt livlös, tungan hängande utanför munnen och helt vid. Hon springer fram och tar up den livlösa kroppen som bara hänger, ögonen helt tomma i blicken men känner ett vagt hjärtljud inne i den lilla livlösa kropp.
Hon Bosse i famnen och börja göra någon form av hjärt-lugn-räddning på han och hör ett svagt rosslande till andning efter ett tag. Springer ner till bilen och rivstartar för att köra mot djursjukhuset. Samtidigt har hon bossen i knät och handen och masserar, skakar han samt blåser in luft titt som tätt för att han ska hålla sig så pass att han inte lägger av helt.
Inne vid djursjukhuset tar de väl hand om lilla Bosse och han börjar få något mer kontakt med omgivningen, droppet gjorde sitt och som tur är kan han börja fokusera blicken vilket är positivt. De utesluter att det hänt något med hjärnan som har skadat han, vilket är en stor lättnad.
Det de inte vet är vad som fått han till den kollaps han varit i. Finns tänkbara idéer som kan vara så som, Ep-anfall, för livlig lek och smällt i huvudet, något han ätit som inte varit lämpligt, trillat ner och slagit i huvudet. Det är inte lätt att veta då de inte kan tala om vad som hänt.
Vad jag däremot kan tala om att de tre resterande hundar som var kvar när jag kom hem från gruvan var inte sig själva. Jag hävdar skarpt att de känt av att något inte stod rätt till med Bosse, både innan och när han försvann. Dels för det skall som Stella gav från sig så Outi hörde det innan hon ens kom in i trapphuset och sedan deras beteende vart Bosse låg.
Det har ju nu gått bra för Bosse och han fick bli utskriven efter några timmar och ett dropp som fyllt på med vätska och socker. Det gör att jag känner stor lättnad, dock inte helt lugn då jag inte tycker att ovetandet är läbbigt för man inte kan sätta fingret på vad som hände och det berodde på.
Så nu ber jag min Gud att Bosse inte kommer få fler sådan här otäcka anfall, utan att han kommer få vara den där lilla spralliga och grymtande hund som han är…
Tänk vad hundar (djur) sätter spår i en av kärlek och omtanke och tänk så mycket de har att ge tillbaks utan att kräva. Det är äkta vänskap!!!