Hoppet finns och tanken finns men det går inte alltid ihop med verkligheten…
Idag lämnade jag in vår bil på 3000-mila service på Holmgrens vid Österängen. Tanken och hoppet var att jag skulle gå hem då jag hade Stella med mig. Liksom två flugor i en smäll, morgonpromenad med Stella och att barnen fick åka med ner till skolan.
Det var min tanke och jag hoppades att jag skulle sova bort det onda under natten, men verkligheten var bitter och inte alls kul. Ont nästan det första jag slog upp ögonen, inte blev det bättre när skon åkte på och det var dags att bege sig. Då tog jag till hoppet att det skulle lägga sig medan jag körde bilden.
Men hoppet blev blåst, tur är att snälla rara Katta kom till undsättning och hämtade mig och Stella vid Österängen och det innan min mobil pajjade. Fy vad det kan gå fel mycket när man minst behöver det.
Så nu hoppas jag att det ska bli onsdag och att de tänker fixa till min stackars fot med den där operationen så jag kan börja leva ett normal liv igen. Så här går det ju inte ha det längre, tycker nog allt att jag inte är för ung nu som läkaren sa för några år sedan. För ung för operationen, gå och ha ont några år till…. Märkligt värre!!!!
I alla fall efter att ha varit ute sen åtta i morse var det gott att komma hem och få sig sin första och andra kopp kaffe. Nu ska jag snart ta tag i tvättkorgen som börjar välla över med otvättade kläder. Och under tiden får jag väl slänga upp fötterna i soffan och se om det finns någon såpopera att lägga ögonen på?!